Av dessa två tillrättalagda spelfilmer har Diana inte en chans. Inte ens om Naomi Watts hade lyckats vara en mer porträttlik Diana skulle storyn fånga tag. Hur intressant är det att hon hade en kärleksaffär med en trevlig pakistansk hjärtkirurg innan hon träffade Dodi och så småningom hamnade i den paparazziförföljda färden in i tunneln mot livets slut? Nej, trodde inte det.
Edda Magnason som Monica Zetterlund är en helt annan historia – och hon är nästan för bra, i nyansering, kropps- och ansiktsuttryck. Med en så porträttlik Monica gillras lätt fällan att "this i a true story". Det är det förstås inte. Men törsten på livet, vad som kan vänta den som vågar kasta sig ut, och diverse självförbrännande tilltag, det griper tag. Vem har inte längtat bort från sitt eget slags Hagfors någon gång? Se den inte minst för snygg kostym och snyggt foto.